Von Neanderthal Museum
UTSTÄLLNINGSTEXTER
Numren i den här textläsaren motsvarar de numrerade utställningstexterna.
Har dalen alltid sett ut som den gör idag?
Vad fann arbetare här år 1856?
Varför blev några ben en sensation?
En gång i tiden var Neandertal en vild, nästan sagolik ravin. Det reste sig branta kalkstensväggar, tät grönska täckte sluttningarna, och floden Düssel forsade genom den trånga dalen.
Ett landskap som väckte förundran hos människor och inspirerade konstnärer.
Under 1800-talet var denna skönhet ett populärt resmål för målare och naturälskare. Men med kalkbrytningen började dess förstörelse: inom loppet av några decennier hade det imponerande klipplandskapet nästan helt försvunnit.
Sedan 1921 är delar av dalen skyddade som naturreservat. Idag är Neandertal en värdefull livsmiljö för djur- och växtarter, och en plats som bara låter en ana sin förlorade skönhet.
Neandertalarnas ben påträffades av en ren slump. I augusti 1856 grävde arbetare fram dem ur leran i Feldhofer-grottan. Johann Carl Fuhlrott beskrev senare skelettet som liggande utsträckt på rygg, med huvudet vänt mot grottans ingång. Troligen hade neandertalaren begravts här.
Men kalkbrytningen förstörde grottan, och dess exakta läge föll i glömska. Det var först 1997 och 2000 som arkeologerna återfann fyndplatsen. Under kalkstensbråten upptäckte de grottlera, verktyg, djurben och mer mänskliga kvarlevor. De visar att det här också fanns ben från ytterligare en neandertalare: en kvinna. En mjölktand tyder på att ett barn en gång hade varit i grottan.
Idag markerar äventyrstornet Höhlenblick denna speciella plats.
Ett hackmärke vittnar om ögonblicket för upptäckten. Det löper från bäckenbenet till lårbenets ledhuvud. När arbetarna stötte på benen låg båda fortfarande i sina ursprungliga anatomiska positioner. Detta tyder på att skelettet låg orört i grottleran år 1856.
Benen från Neandertal passade inte in i 1800-talets världsbild. I dem såg Fuhlrott resterna av en urmänniska, äldre än allt man på den tiden ansåg vara möjligt. Hans tolkning var mer än en vetenskaplig tes. Den vände upp och ner på världsordningen.
Människan ansågs nämligen vara oföränderlig: skapad till Guds avbild, som skapelsens krona och unik bland alla levande varelser. Tanken på att det kunde ha funnits andra människoliknande varelser före oss var omvälvande. Den kullkastade idén om människans särställning.
Kort därefter utvidgade Charles Darwin detta perspektiv med sin evolutionsteori. Människan stod inte längre över naturen. Hon blev en del av en lång historia präglad av förändring, släktskap och evolution.
På så sätt blev fyndet från 1856 avgörande för vetenskapen och Neandertal en vagga för paleoantropologin.
Johann Carl Fuhlrott (1803–1877) var lärare, naturforskare och en noggrann iakttagare av sin omgivning. Med stor entusiasm utforskade han regionens växt- och djurliv, skrev om det och delade med sig av sina kunskaper till andra. När han undersökte benen från Neandertal insåg han att de var resterna av en ”människa före syndafloden”. För att kunna datera fyndet utgick han från tidsangivelserna i Bibeln.
Vad gör oss till människor?
Hur länge har människorna funnits?
Hur gammal är den värld vi lever i?
Har vi alltid varit ensamma här?
Livets utveckling och dess förändringar har pågått i eoner av tid, nästan omöjliga för människor att greppa. Detta var även Charles Darwin medveten om: “Betraktandet av sådana fakta har nästan samma effekt på själen som det fåfänga försöket att bilda sig en uppfattning om evigheten” (ur: Om arternas uppkomst, 6. uppl. 1872).
Det är bara för ca 100 år sedan som vi gjorde oss en föreställning om hur gammal jorden faktiskt är, hur länge det har funnits liv på vår planet och hur jämförelsevis kort tid som människan och hennes fossila föregångare har funnits.
Idag är vi den enda människoarten på jorden. Detta är ett evolutionärt specialfall. Fram tills att neandertalarna dog ut har det alltid funnits flera arter av homininer samtidigt. Sällsynta är de fossilfynd med vilkas hjälp vår utvecklingshistoria kan rekonstrueras. Vissa arter har belagts med endast enstaka skelettdelar, andra med endast DNA-spår. Idag ser vår utveckling inte ut som ett stamträd, utan som ett brett flöde som förgrenar sig och bildar nya armar som senare också kan gå ihop igen. Människans evolution är ingen målinriktad process utan ett resultat av anpassning och slump.
Hur började mänsklighetens historia?
Hur såg våra förfäders värld ut?
Var fanns neandertalarna?
Hur kom vi människor till Europa?
Människornas histora har sitt ursprung i Afrika, och i början förändrades den naturliga omvärlden. För nio till sju miljoner år sedan krympte den tropiska regnskogen p.g.a. klimatförändringar. Homininer på två ben strövade över de öppna sjö- och flodlandskapen. För tre och en halv till två miljoner år sedan blev klimatet i Afrika så småningom kallare och torrare, med avbrott för varmare perioder. Olika homininer utvecklade varierande anpassningar till de föränderliga livsvillkoren. De bodde på savanner, i skogar, i strandområden eller i skogsbryn. De åt gräs, frukt, rötter och insekter. De olika anpassningarna avspeglades i utvecklingen av kroppen.
Arter håller sig aldrig konstanta utan genomgår ständiga förändringar. Inte ens inom en och samma population finns det två identiska individer. För redan i avlelsen blandas föräldrarnas genetiska material på nytt varje gång. Detta kallas av biologer för genetisk rekombination. Härvid uppstår hela tiden nya och unika artfränder. Men nya varianter kan bildas även genom förändringar i själva arvsmassan, s.k. mutationer.
Ju bättre en individ ur denna variantmångfald är anpassad till sin omgivning, desto större är hans eller hennes överlevnadschanser. Individen utnyttjar tillgången på näring effektivare, äter bättre, klarar sig bättre mot fiender. De mest framgångsrika har ofta också många avkommor. Arvsanlagen kan då spridas vidare.
Homo-linjen började för ca 2,5 miljoner år sedan med Homo habilis, den första människan som slog stenverktyg ur klappersten. Redan hos Homo erectus, vars äldsta hittills hittade lämningar är 2 miljoner år gamla, kan man se de typiska mänskliga kännetecknen. Han hade ett litet huvud, en långt utvecklad hjärna, han stod stadigt på fötterna och hade ökat i kroppsstorlek väsentligt. Emellertid var bettet mindre, och kroppsbehåringen var glesare. Han tillverkade olika verktyg av sten och trä och tog mycket väl hand om avkomman. Homo erectus vandrade ut ur Afrika, till Asien och Europa. Ur honom utvecklades Homo heidelbergensis och ur denna sedan neandertalarna.
Neandertalarna (Homo sapiens neanderthalensis) är mycket välkända för antropologerna: inte från någon annan människoform har man hittat fler fossila skelettdelar. De skiljer sig tydligt från dem hos nutida människor (Homo sapiens sapiens). Neandertalarna hade kraftiga skelett. Deras ansikten saknade kindgropar, därför såg de spetsiga ut. Ovanför ögonen fanns en utpräglad ögonbrynsbåge. Käkar och tänder var kraftiga. Eventuellt använde de sina framtänder, som ofta var kraftigt nedslitna, som en “tredje hand”. Hjärnan var större än vår.
Vi, Homo sapiens sapiens, uppstod för ca 300 000 år sedan i Afrika från ättlingarna till den afrikanska Homo erectus. Vi, utrustade med stor anpassningsförmåga, började kolonisera hela jordklotet. I Asien och Europa träffade vi på avlägsna släktingar, som neandertalare och Denisova-människor, ättlingar till tidigare utvandrare från Afrika.
Vi kom till Europa för ca 40 000 år sedan. Vi levde som istidsjägare och -samlare, precis som neandertalarna. Genom den ständiga växlingen mellan varma och mycket kalla klimatperioder hade de minskat kraftigt i antal. Vår arvsmassa berättar att vi visserligen beblandade oss med dem, men många områden var så glest befolkade att vi inte alltid möttes. De första nyanlända drevs bort av det tuffa istidsklimatet. Vi stannade kvar först efter den största kölden.
Människors levnadsvillkor har alltid påverkats av klimatet. Anpassningar till den föränderliga omvärlden, med både varma och kalla tidsperioder, har varit nödvändiga.
Under den senaste istiden förekom det intensiva, kortvariga klimatfluktuationer som ledde till extrem kyla och torka. Stora delar av Europa var istäckta och obeboeliga. Människorna rörde sig åt söder, väster och öster. Det blev allt svårare för de små grupperna av neandertalare att överleva. Till sist, för 40 000 år sedan, dog de ut. I och med uppvärmningen mot slutet av den senaste istiden dog även de stora däggdjuren på mammutstäppen ut.
Forskare från hela världen tillämpar olika metoder för att rekonstruera klimatet bakåt i tiden, för att på så sätt kunna utvinna viktig information för utvecklingen av det nutida klimatet. Klimatvariationerna under istiderna skall inte jämföras med dagens. Den pågående klimatuppvärmningen förstärks och påskyndas av människans inverkan.
Är stenverktyg vassa?
Kunde neandertalarna göra upp eld?
Kan människor klara sig utan metall?
Är det bara människor som kan använda verktyg?
Hur hamnade hålet där?
Ursprunget till många av människans tekniska uppfinningar går långt tillbaka i tiden. Under årtusendenas gång kunde uppfinningarna vidareutvecklas och förbättras tack vare nya material och metoder. Dels var det tekniskt viktigt att kunna förbinda flera delar till komplexa verktyg med klart högre prestanda; dels kunde man tillverka nya, konstgjorda material genom att omvandla olika ämnen, t.ex. vid keramiktillverkning eller metallbearbetning.
Men det var först med industrialiseringen under 1800-talet, och användningen av fossila energislag såsom kol och olja, som materialomvandlingen och syntesen av nya material kunde bedrivas i stor skala. Dessutom uppnådde det tekniska kunnandet snabbt en sådan omfattning att banbrytande uppfinningar blev möjliga under dessa industriella förhållanden.
De tidigaste bevisen på verktyg är 3,3 miljoner år gamla. Då fanns ännu inte släktet Homo. Det var med andra ord Australopitheciner eller Kenyanthropus, som tillverkade dessa verktyg. Man kunde stycka djur med dem, eller knäcka nötter.
Även andra verktyg tillverkades med hjälp av stenverktygen. En fortlöpande process av verktygsproduktion inleddes. Grundstenen till vår materiella kultur hade lagts.
Är det verktyg som gör människan unik? Inte helt och hållet. Även många djur kommer på fantastiska lösningar. Schimpanser fiskar efter termiter med pinnar. Kråkor böjer ståltråd till krokar. Bläckfiskar bygger gömställen av snäckskal. De observerar, provar sig fram och anpassar sitt beteende.
Uppfinningsrikedomen börjar alltså inte med människan. Men hos människan blir det något alldeles speciellt av en bra idé: kunskapen delas, förmedlas och förbättras ständigt. Enkla verktyg ger upphov till tekniker, traditioner och slutligen kultur.
Något som vid första anblicken verkar oansenligt hör till de mest raffinerade verktygen från äldre stenåldern: stenborren. Med hjälp av en spetsig bit flinta kunde människor borra hål i ben, tänder, snäckskal eller elfenben. Så skapades hängsmycken, pärlor och andra smycken.
För det krävdes styrka, tålamod och stor erfarenhet. Med hjälp av roterande rörelser, sand eller andra slipmedel skapades små, exakta hål. Fynd från Geißenklösterle-grottan i Tyskland visar att människor redan för cirka 40 000 år sedan kombinerade teknisk skicklighet med symboliska uttryck. Verktyg användes inte bara för att säkerställa överlevnaden. De bidrog också till att synliggöra identitet, tillhörighet och skönhet.
Finns det gemenskaper utan myter?
Begravde neandertalarna sina döda?
Är grottmålningar de äldsta konstverken?
Vem byggde megalitgravar?
Är världsreligionerna oförenliga med varandra?
Sedan urminnes tider har människor funderat över hur världen uppstod och över sitt eget ursprung. Tolkningarna har sammanställts till heliga berättelser, i ett antal som är ofattbart stort och som finns i alla kulturer. I skapelsemyterna är det gudar eller övermänskliga väsen som ur kaos skapar jorden och frambringar hav, berg, växter, djur och till sist människor.
Berättelserna betraktas som sanna. De överförs från en generation till nästa och erbjuder orientering i en värld som uppfattas som hemlighetsfull och övermäktig. Till skillnad från våra moderna teorier om världens uppkomst genom Big Bang och evolutionen saknar dessa berättelser vetenskapliga belägg. Och många tror också på myter.
Döden tvingar oss oundvikligen att tänka över meningen med tillvaron. Döden utsläcker inte bara livet för individen. Döda personer lämnar också efter sig en lucka i väven av sociala relationer: en partner förlorar den andre, ett barn förlorar en förälder, en bror förlorar en syster. Sorg- och begravningsritualerna hjälper de anhöriga att klara av förlusten. När de sörjande samlas till minnesstunden efter begravningen stärker det solidariteten i gemenskapen. Så börjar det som måste ske: stängningen av luckan, återupprättandet av ordningen i gemenskapen. Neandertalarna var de första människorna som vi vet befattade sig med döden och som begravde sina döda ordentligt.
Stenålderns människa skapade även konst att ta med sig. Han framställde små skulpturer, gravyrer på sten samt dekorationer på vardagliga bruksföremål. Med mödosamt detaljarbete skapade han konstföremål av högsta kvalitet och uttryckskraft. Snidade figurer i mammutelfenben från de Schwäbiska alperna är mänsklighetens äldsta kända konstverk, mer än 30 000 år gamla. Precis som i grottkonsten är djuren konstnärernas vanligaste motiv. Ett undantag är de några tusen år yngre kvinnofigurerna i sten, horn, mammutelfenben eller bränd lera. De upptäcks på fyndplatser från sydvästra Frankrike, till Bajkalsjön i Sibirien. Iögonenfallande överensstämmelser över enorma avstånd och tidsperioder påvisar den kulturella betydelsen av symbolen ”kvinna”.
Människorna i slutet av istiden hade redan ett rikt själsliv. Detta avspeglas i en mängd grottmålningar och inristningar i Sydeuropa. De äldsta väggmålningarna, mer än 30 000 år gamla, härstammar från Chauvet-grottan i Sydfrankrike.
Ett centralt tema för de tidiga konstnärerna var djuren de hade omkring sig. Människoliknande gestalter är sällsynta. Vi kan visserligen se motiven, men budskapen bakom bilderna kan vi inte längre läsa av. Det finns mycket som talar för att de djupa grottorna var helgedomar för initiationsriter eller andra viktiga ceremonier. Vi hittar även väggkonst uppe i dagsljuset vid ingången till grottor, eller på klippväggar utomhus.
Över hela världen uppvisar behandlingen av våra döda en enorm mänsklig kreativitet. Man skapar platser, sätter upp föremål, tänker ut ritualer och regler. Megalitgravarna (megalit: gr.: mega = stor, lithos = sten), som uppstod efter istiden, då vi blev bofasta, är tidiga exempel på av människor inrättade platser, där de döda begravs över många generationer och där man också kunde ta kontakt med det heliga. Dödsritualer omfattar ofta en särskild behandling av den döda personens kropp. Transporten till begravningsplasen har rituell eller social betydelse, och den slutgiltiga förvaringen av de jordiska kvarlevorna kan variera väldigt mycket. Dessutom firar vi ritualer som sträcker sig långt bortom döden i tid.
I Främre Asien och i Egypten uppstod de första stora religionerna för 5 000 år sedan. De var nära förknippade med staten och dess härskare.
Dagens världsreligioner kristendomen, islam, judendomen, buddhismen, hinduismusen och konfucianismen utövas av ca 70 procent av jordens befolkning. Trots olika gudomar, bekännelser och bruk har dessa religioner mycket gemensamt: de heliga skrifterna med centrala anvisningar för det religiösa och personliga livet; prästerna som ägnar sig helt åt religionen och dess spridning; de monumentala byggnadsverken där guden har sin jordiska hemvist. De flesta stora trossystem har även en grundare. Han lärde anhängarna hur det rätta livet skulle levas, eller förkunnade gudens ord som dess ”gudasände”.
Hur hälsosamt levde neandertalarna?
Sedan när finns det karies?
Hur ser en utgrävning ut?
Hur vet vi hur människorna på stenåldern levde?
I två miljoner år drog människorna genom världen som nomader, och levde av det som naturen bjöd. Man samlade frukter, bär, nötter, rötter, ägg, musslor och insekter. Man jagade små och stora däggdjur, fisk och fågel. Jägarnas och samlarnas rörlighet gjorde denna livsstrategi enormt framgångsrik. Naturens näringskällor flödar över under olika årstider och på olika ställen. Man följde denna rytm och uppehöll sig endast i några veckor på en och samma lägerplats. Grupperna var små och omfattade 20 till 30 personer. Blev det brist på mat, och hungern rev i magen, delade man upp sig i nya grupper. Och hade man fällt en hel hjord av djur, slöt sig flera grupper samman.
Biologiskt sett är människan allätare. De omistliga delarna av kosten -
kolhydrater, fetter, proteiner, vitaminer och mineraler - kan hon utvinna ur vegetabilisk och animalisk kost i lika hög grad. Människan har utnyttnat denna flexibilitet på ett mycket kreativt sätt och på så sätt kunnat klara sig överallt på jorden. Hon inte bara berikade sin meny, utan uppfann också nya sätt att tillaga maten. Kokning, ångning eller stekning gjorde livsmedlen mjukare. Under loppet av vår utveckling fick vi allt mindre att tugga. Sedan årmiljoner tillbaka krymper käkar, tuggmuskler och tänder: i våra ansikten kan vi se vad vi äter.
I och med att vi blev bofasta uppstod ett nytt kapitel i människans förhållande till naturen. Jägare och samlare lämnade inte mycket spår efter sig i landskapet. En lägerplats blev strax övervuxen igen.
För 10 000 år sedan startade jordbruk och djurhållning en spiral som vrider sig än idag: mer mat, på regelbundna tider, lät fler människor växa upp. Det blev nödvändigt att producera ännu mer mat åt dem. Bönderna röjde skog, torrlade mossar och tog ut mer ur marken. Fält och ängar dominerade landskapet. På dagens s.k. agrarstäpper kan många arter inte längre finna föda. Vind och regnvatten tar med sig det bördiga översta jordlagret från de nakna fälten, gödningsmedel och pesticider hotar dricksvattnet, intensiv bevattning gör markerna saltare.
En arkeologisk utgrävning betyder alltid att fyndplatsen oåterkalleligt förstörs. Därför är det viktigt att dokumentera allting innan man börjar det noggranna arbetet med slev och borste. Man mäter och ritar upp, man fotograferar och scannar. Vetenskapsmän från olika discipliner deltar i utvärderingen av fyndplatserna och resultaten. Varje upphittat föremål undersöks. När det gäller stenverktyg bestämmer man t.ex. varifrån stenmaterialet kommer. Tillverkade stenåldersmänniskorna verktyget på platsen, eller hade man det med sig färdigt? Djur- och människoskelett utforskas av specialister med naturvetenskapliga metoder. Forskningsresultaten är som pusselbitar som hopfogade hjälper till att rekonstruera vårt förgångna.
Är språk något typiskt mänskligt?
Hade neandertalarna andra hjärnor än vi?
Känner alla samhällen till kärnfamiljen?
Är konkurrens mellan människor något oundvikligt?
Har det alltid funnits sociala skillnader mellan människor?
De första hominiderna kunde göra sig förstådda endast med gester, minspel och enkla ljud. Snart utvecklade de ett språk. Eftersom de inte har lämnat några fossil efter sig, blir bevisningen för detta endast indirekt. Biologiska förutsättningar för språkförmågan är en tillräckligt stor hjärna samt särskilda anatomiska utformningar av svalg och struphuvud.
Den biologiska förutsättningen för språk fanns troligen hos Homo erectus. De omfattande kunskaperna om den naturliga omgivningen, det komplicerade hantverkskunnandet och de levnadsregler som hade vuxit fram under årtusendena kunde Homo erectus inte längre förmedla med imitation och gester. Språket var ett medel för att överföra den ständigt ökande skatten av nyvunna kunskaper från en generation till nästa. Neandertalarna, som var mycket senare, kunde helt säkert tala som vi.
Sett till kroppsstorleken är vår hjärna tre gånger större än hos människoaporna. Den utgör ca 2 procent av vår kroppsvikt men förbrukar 20 procent av vår kroppsenergi. Detta dyrbara organ svarar för människans särställning. Hjärnans tillväxt var rasande snabb med biologiska mått mätt: från de första människoarterna, fram till Homo erectus, mer än fördubblades hjärnvolymen. I och med att hjärnan blev större, blev den också allt kapablare. Uppfattningen av levnadsutrymmet samt informationslagringen blev allt bättre. Kommunikationen blev alltmer exakt. Med hjälp av hjärnan uppstod ett kulturellt system med informationslagring av enorm flexibilitet och oanade expansionsmöjligheter.
Människobarnet föds tidigt. Det måste ut i världen i ett helt ofärdigt skick, för att dess huvud med den stora hjärnan skall kunna passera genom födelsekanalen. Vore barnet lika moget som en chimpansunge skulle det behöva ligga kvar i moderlivet i ytterligare tio månader.
Därför är det ett oavvisligt krav att barnet blir omhändertaget, dels genom modern, dels andra berörda parter. De måste ge direkt och indirekt hjälp till mor och barn: de skaffar näring och andra resurser, hjälper till med råd och dåd och ger skydd. Förutom integrationen av mannen och andra gruppmedlemmar i omhändertagandet av barnen, är även rollen mormor/farmor en mänsklig uppfinning. Det gemensamma omhändertagandet av avkomman började senast med Homo erectus. Omsorgen om barnet skapade intimt sammankopplade smågrupper.
Den moderna definitionen av familjen, med mamma, pappa, barn, är en produkt av 1800-talet. Grupper av släktingar, utöver kärnfamiljen, är något typiskt för den mänskliga gemenskapen. Gruppstorleken på dessa minsta sociala enheter hos jägare och samlare världen över låg på i snitt 25 personer. Liknande antal påvisas av utgrävningar av istida lägerplatser. Det var de små grupperna som bildade basen till vår kulturella utveckling. Genom en utomordentlig infallsrikedom har människor över hela jorden utvecklat en oöverskådlig mängd släktskapsrelationer och regler. Denna dynamik präglar även dagens samhälle. En ny variant av den borgerliga familjen är de s.k. patchwork-familjerna.
Alla människor som lever idag har en gemensam urmoder.
Djupt inne i våra celler finns spår från tidigare generationer. De gör det möjligt för forskare att spåra släktskap genom årtusenden och rekonstruera vår gemensamma historia.
Detta leder oss till Afrika, till våra rötter. Våra förfäder påminner oss om att bakom alla gränser, kulturer och olikheter finns ett gemensamt ursprung, en koppling mellan alla 8 miljarder människor på alla kontinenter.
Den som förstår varifrån vi kommer börjar också fråga sig vart vi är på väg.
Det som idag döljer sig i våra celler berättar om gamla färdleder och möten från det förflutna.
För omkring 200 000 år sedan levde det människor i Östafrika som skrattade, lärde sig, älskade och tog hand om varandra. De kunde inte veta att deras efterkommande en dag skulle befolka hela jorden.
Människor är varken de snabbaste eller de starkaste varelserna på jorden. Trots detta lyckades de korsa öknar, övervinna hav och bosätta sig på alla kontinenter. Hemligheten bakom vår framgång var inte styrka, utan samarbete.
Alla människor som lever idag är släkt med varandra via en mödernelinje. Dess urmoder var varken den första kvinnan eller den enda under sin tid. Men medan andra linjer upphörde, finns hennes linje fortfarande kvar idag. Forskarna gav denna kvinna namnet ”Eva”.